20 februari

Man pratar ofta om att barn inte är redo att ta det ansvaret osv. Idag möttes jag av en situation då jag undrade om vi vuxna är redo att ta det ansvaret.

På mitt jobb finns inte längre MBL förhandlingar vid skapande av nya tjänster utan istället ska arbetsgruppen gemensamt diskutera tjänsternas utformning. Det låter ju superfint och ett sådant möte hade vi idag.

Hösten 2004 gick jag in i den berömda väggen av olika anledningar. När jag sedan började komma tillbaka till mitt jobb resulterade detta i att 2 personer anställdes på en tidsbegränsad anställning för att hjälpa till med sådant jag gjorde.

Nu går dessa anställningar ut, vi är alla överens om att vi behöver ha förstärkning och att dessa 2 duktiga medarbetare har förtur och vi hoppas att de ska söka.

Däremot ser behovet lite annorlunda ut och det skulle då idag diskuteras. Först trodde dessa 2 personer att de skulle vara med men det blir helt fel att de ska vara med och diskutera vårt framtida behov när behovet inte är som det är idag.

Vi kom fram till att det är 2 heltidstjänster och en 75% tjänst som ska anställas. 1,75 ska sitta på helpdesk och jobba med support, utbildning, testning och manualframtagning

1 heltidstjänst ska arbeta med testledning, igångsättning, kravspecifikationer

Detta ansvar är då sådant jag undrar om vi människor är mogna att ta. Vi trampar onekligen minst 1 på tårna då en tjänst (som man tror att man ska få fast på) görs om ifrån kravhantering till ren första linjen support.

Några av oss kände sig väldigt obekväm och tyckte att vi inte får glömma bort människorna och inte bara se till avdelningens bästa. Jag är så hemsk så jag tycker just att det är i såna situationer vi ska ta vårt ansvar och se till avdelningens bästa för det var uppdraget. Är jag hemsk?